anderssonmathilda

Klockan är nio, det är en perfekt kväll ute, as always... sitter på baksidan i shorts och linne och njuter av våra 23 grader. Det är en stjärnklar kväll, månen lyser upp så pass väl att jag inte har några lampor tända, och trädgårdens alla djur för mysigt väsen, sysorna låter, och jag hör ekkorrar i palmerna, baksidan är mitt eget lilla paradis, här sitter jag nästan varje kväll, njuter och varvar ner. 
Idag och igår skolkade jag, precis som resten av skolan, pga stort prov mestadels av oss inte behövde ta.
Så dessa två dagar har jag åstakommit absolut ingenting... helt underbart. Har endast legat ute i solen, träffat kompisar och inte tittat på en enda läxa. mmmm.... i´m enjoying life!

Ikväll var jag ute på långpromenad med hunden, och det slutade som vanligt med att jag inte kunde slita blicken från stjärnorna. Ja, nu hörde rätt, jag går sakta med nacken böjd bakåt för att kunna se så mkt som möjligt. Här är det alltid stjärnklart, och jag fastnar ofta stirrandes uppåt. Mestadels för att jag alltid varit sån, men här ser stjärnhimlen annorlunda ut, stjärntecken som jag aldrig sett förrut, och karlavagnen är upponed, allt detta påminner mig om att jag faktiskt är här... långt hemifrån... i florida.. i mitt eget lilla paradis.
Jag har varit hemifrån länge nu, i hela 7 månader... under dessa månader har jag hunnit bygga ett liv, med massa vänner, äventyr, skola och värdfamilj. Ibland har jag fått jobba hårt, men nu känns de som om jag har allt, och haft allt ett bra tag.
Och att jag om tre månader ska lämna allt detta, känns oerhörd jobbigt. Kommer jag klara att bara walk away from everything... säga farväl, till vissa kanske föralltid. Att säga att "Florida is growing on me" är en underdrift, kanske är det för jag varit hemifrån så pass länge.. men just nu är detta liv allt jag vet. Missförstå mig rätt, jag saknar er alla där hemma något så otroligt mycket och skulle inte byta er för något.
Men nu är jag här, och jag älskar det... jag älskar alla mina nyfunna vänner, och alla äventyr vi beger oss ut på, jag älskar allt nytt jag upplevt,alla nya känslor, och mestadels den Kvinna jag känner att jag blivit , allt tack vare personerna här.
Och jag undrar... jag undrar hur jag ska klara mig utan det här. Kommer jag klara att lämna mitt eget lilla paradis? kommer jag klara lämna stället där karlavagnen är upponed?


Och nu till något annat.... Till något väldigt roligt.
I måndags morse fick jag ett samtal från farsgubben min.
Jag har blivit storasyster, åt en lite flicka :)
Så numera är jag inte minstingen längre.